Nu ska jag skriva ett litet inlägg om stomi. Jag är själv ileostomiopererad pga Ulcerös colit. När jag blev sjuk fick jag reda på att det fanns något som hette stomi, och att det var inte något jag behövde tänka på, det var bara i absolut värsta fall något sådant kunde hända.
Vad jag märkt i samtal med andra med tarmproblem eller andra stomiopererade är att stomi alltid presenteras som värsta tänkbara alternativet. Det är inte det att jag inte förstår att för många så är det just så det känns. Men för mig var det bara negativt tills att jag såg andra presentera det som något positivt. Kan det inte ligga något i det, skulle det inte hjälpa människor om läkare och övrig vårdpersonal behandlade och pratade om stomier som en möjlighet, ett hjälpmedel istället för det värsta tänkbara? För många är det faktiskt positivt, inte negativt. För många kanske det kommer fortsätta vara negativt, men den psykiska biten kan man ändå bli hjälpt av om man bara slutar matas utifrån med hur negativt det är med stomi.
Jag tror många av oss målar upp en tillräckligt negativ bild själv av denna "bajspåse" på magen, inte behöver vi höra det från någon auktoritär figur. Jag tror att man behöver jobba för att ge en mer positiv bild inom vården för de som eventuellt står inför operationer.
Vad säger ni? Har ni några upplevelser av detta?
/Camilla
Jag är glad över att jag gjorde mig så pass förberedd innan min operation, och bestämde mig för att det var något bra. För sjukvården hjälpte mig verkligen inte att hitta något positivt i det. Anledningen till att jag opererades var att jag hade ett rejält framfall i ändtarmen samt en invagination, vilket ledde till total dysfunktion, och till slut kunde jag inte gå på toa alls. Jag hade alltså inte en livshotande sjukdom i den meningen, men samtidigt fanns inga andra alternativ, sluta tömma tarmen? Det var mycket diskussioner kring vad man skulle göra, och man insåg väl att stomi var enda utvägen...men, man var "tveksam till att ge en så unga människa stomi". Jag var 21 (23 idag) Spelar inte så stor roll tycker jag. På dem lät det som att en stomi skulle förstöra mitt liv. Hur kul hade jag det innan? Jag tillbringade dagarna avsvimmad på toagolvet i smärtor och med en blödande ändtarmen, ständigt i försök att få tarmen att tömma sig med lavemang, vilket sällan lyckades. Tydligen skulle en stomi göra livet ännu värre. Kunde inte riktigt köpa det.
SvaraRaderaNär jag hade utskrivningssamtal med min kirurg efter operation tittade han mig i ögonen och sa "Du är medveten om att en stomi är ett handikapp va?" Jag satt helt ställd och gapade. Varför ens påpeka det? En stomi är ett hjälpmedel.
Jag var tvungen att bestämma mig själv för att det här skulle bli bra och vad är det för farligt att ha stomi liksom, för från sjukvården (förutom stomisköterskan som är guld värd) har jag mest fått höra en massa negativt. Jag är tacksam över att ni alla som bloggar delar med er av bättre bild av stomi och avdramatiserar det hela, det behövs!
Att få stomi är det bästa som hänt mig. Även om jag har mycket problem kvar i resten av tarmen och kroppen, så avhjälpte stomin allt som den skulle avhjälpa och livet blev mycket bättre. Min systerdotter har börjat gå och dra upp tröjorna på folk och blir lika fundersam varje gång när hon inte hittar någon påse där;)
Härligt att höra att du vänt det till nåt positivt! Jag är som sagt stomiopererad själv och kommer ALDRIG kunna identifiera mig som handikappad. Jag var handikappad när jag var sjuk, hade blodiga akuta diarreer, smärtor, ledvärk m.m i tre år. Nu? Inte tusan är jag handikappad i alla fall, det går inte att få in i mitt huvud även om jag är det på papper. Men för någon som redan har det väldigt tungt fysiskt så borde det vara ganska lätt att presentera stomi som något positivt tycker jag. Jag gör det hela tiden... Och jag får också bevis på att det hjälper. Men ska man behöva jobba inom vården för att göra riktig skillnad?
Radera